Titt som tätt säger folk att de inte är lyckliga. Jag har funderat på vad lycka innebär för mig, och när jag känner mig som lyckligast. Och när jag är olycklig.
Det jag har kommit fram till är att jag aldrig har varit olycklig sen jag fick mina barn. Jag har varit sur, arg, ledsen, nedstämd, förbannad, bitter osv. men aldrig olycklig. För hur mycket de negativa sidorna finns där och hur mörkt det än känns så är jag lycklig - i alla fall. I grunden.
Sen är jag lycklig över att jag har så fina vänner. Och ibland får jag nya vänner som berikar mitt liv. I vännerna speglas jag och får höra att jag är en rätt bra person - trots allt. Andra gånger får jag höra om mina inte allt för fina sidor- och det är ok. det med. Då har jag ett val att förändras, eller inte. Jag har vänner som jag inte träffar eller hör så mycket ifrån, eller så ofta, men så kanske vi mailar lite, eller ett telefonsamtal, och ofta är det så mycket kärlek och jag vet att de finns där för mig, och jag för dem. Det är också fint.
Jag märker nu att det här blev ett kärleksbrev till livet. Men det är väl bra det med.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar