Pinsam morsa

Jag har lovat mig själv att inte vara pinsam. Att inte mina barn skulle uppleva mig som pinsam på det sättet jag tyckte min mamma var. Nu är det ju så att jag bröt det löftet till mig själv och mina barn för mycket länge sedan, dock har inte barnen tyckt att jag varit så pinsam, mera att det varit ett allmäntillstånd för mig. Men nu, på senare år, har de fattat att en mammas plats är på mattan eller på höjd i något hörn. Och allt annat är att gå för långt.

Så i helgen när jag agerade hejagruppsledare för lag som vi inte är involverade i, eller tjoade med dotterns klasskamrater, som enligt henne inte har en aning om vem jag är (vilket faller på sin orimlighet eftersom hon stod röd som en tomat brevid, eller om de inte kände igen mig borde det inte vara något problem) så var jag så förbannat pinsam och nästan blev utvisad från min egen familj. Jag vet ju som bekant hur det är att uppleva att ha en pinsam morsa så jag bad om förlåt, även om jag var tvungen att medge att jag tyckte det var lite skönt att retas med dem, så bad jag om ursäkt och med ett hopp om att jag ska bli en bättre tyglad mamma.

Men å andra sidan förklarade jag även för dem att de kan också välja att ha en tråkmorsa som bara sitter tyst och är rädd att ta plats. Att det mesta är fy skam och hallelulja. Det kostar, att få ha den frihet de har, att kunna uttrycka sig som de gör. Priset kanske är en pinsam morsa.