Kalla det vad ni vill. Men det är precis så jag fungerar. Nere, och allt känns tungt. Ingen energi. Det sträcker sig till att ha energi för jobbet, som jag älskar. Men verkligen inget mer.
Men nu. Just nu är jag på topp. Det var längesedan sist kan jag lova. Åhhhhh. Vad jag älskar att vara på topp. Just nu älskar jag livet.
Och det gamla avlutade träbordet är i mitt nya kök. Nytt liv. Ny stil. Eller gammal. Beroende på hur man väljer att se på det.
(Ps. jag vill verkligen inte stöta mig med någon som verkligen har diagnosen. Jag negligerar inte sjukdomen. Tvärt om.)
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar