Är livet som att gå på lina. När jag väl går är allt lugnt. Men så fort jag tappar balansen det minsta faller jag. Och då faller jag jävligt hårt.
Kontentan är: jag har inget skyddsnät kvar. Det är bara att leva med det.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar