Talet till min dotter

Jag har ju lovat dig att jag ska hålla ett tal. Och ett tal det nu blir.

Jag har inte varit olycklig en enda dag på arton år. Jag har varit arg, sur, grinig men aldrig olycklig. Det går inte att vara det när man har en sån stor uppgift att få vägleda ett barn. Jag har fått varit en del av ditt liv. När du varit glad och när du varit ledsen. Svarat på dina frågor, skällt och bråkat. Men mest har det varit kärlek. Kärlek större än livet själv.

För 18 år sedan kom du. Vi var säkra på att du skulle vara en pojke som skulle heta Grus. I stället blev det en säl som fick heta Sol.

Jag kom inte ihåg att du grinade nån gång. I och för sig fick du ju sitta och suppa i knät mest hela tiden. Du var glad och fylld med kärlek.

Det var ju inte så länge du fick vara ensam om vår uppmärksamhet, eftersom Bud och Ester kom strax därpå. Ubbarna som du kallade dem.

Nån gång tyckte du att vi kunde lämna bort dom så att du själv skulle få all uppmärksamhet. Det är du väldigt bra på. Att vilja få uppmärksamhet. Men du är också väldigt kärleksfull och har mest alltid varit gullig och rar.

Tills du började trean. Då visade du vart skåpet skulle stå. Jag fick kämpa för att du inte skulle ta över helt och hållet. Men det gick över det med. Du har alltid varit en prinsessa och när det gick upp för dig att du inte var det på riktigt var det en liten chock. Men min prinsessa kommer du alltid att vara.

Nu har jag fått ynnesten att låna dig och bestämma över dig i 18 år. Nu är det dags att bestämma över dig själv och ditt eget liv. Men jag finns alltid brevid dig när du behöver det. All kärlek.